Statsrådets redogörelse till riksdagen om livsmedelssäkerheten
Lataukset:
maa- ja metsätalousministeriö
2006
Julkaisusarja:
Jord- och skogsbruksministeriets publikationer 13a/2006This publication is copyrighted. You may download, display and print it for Your own personal use. Commercial use is prohibited.
Julkaisun pysyvä osoite on
http://urn.fi/URN:ISBN:952-453-303-3Tiivistelmä
Säkerheten hos de livsmedel som produceras och konsumeras i Finland är på en internationellt sett hög nivå. Säkerheten är ett resultat av verksamheten längs hela livsmedelskedjan. De mest centrala kraven på säkerhet föreskrivs i lag. Dessutom har denna näringssektor egna kvalitets- och säkerhetssystem. Målen för det nationella arbetet med livsmedelssäkerheten har dock inte hittills dokumenterats i någon större omfattning för behandling på det politiska planet.
Livsmedelssäkerheten måste garanteras eftersom vi går mot en allt högre internationaliseringsgrad. Livsmedelshandeln växer, konsumenternas förväntningar förändras och epidemier kan spridas allt lättare i världen. För att underlätta handeln med livsmedel har man skapat system som syftar till att förenhetliga nationella normer om kvalitet och säkerhet. Finland binds förutom av EG-lagstiftningen även av fördrag som slutits inom ramen för världshandelsorganisationen. SPS1-avtalet om hälso- och växtskyddsåtgärder förutsätter att normerna för livsmedelssäkerheten skall vara vetenskapligt grundade och bromsa upp handeln så lite som möjligt. Varje land kan välja en skälig skyddsnivå (Appropriate Level of Protection, ALOP), utgående från vilken både nationella säkerhetsnormer och säkerhetsnormer för importlivsmedel fastställs.
Livsmedelslagstiftningen har omarbetats i sin helhet på senare år. I reformen har man understrukit branschaktörernas egen riskkontroll, dvs. egenkontrollens betydelse för säkerheten och kvalitetssäkringen. I myndighetstillsynen fästs större uppmärksamhet vid planeringen, och tillsynen fokuseras på riskerna. Centralmyndigheterna i livsmedelskedjan sammanslogs den 1 maj 2006 till Livsmedelssäkerhetsverket Evira.
I statsrådets principbeslut från 30.10.2003 fastställs följande (punkt 7): ”Till riksdagen ges en gång under valperioden en redogörelse över livsmedelssäkerheten i vilken man uppskattar livsmedelssäkerhetens läge i Finland och dess utveckling ur hela livsmedelskedjans synpunkt.” Målet för redogörelsen om livsmedelssäkerheten är att beskriva livsmedelssäkerhetens läge i Finland och lägga fram centrala nyckeltal samt kartlägga med vilka åtgärder livsmedelssäkerheten skall främjas eller dess läge bevaras. Med anknytning till redogörelsen kan även sådana mål fastställas som utgör underlag för fastställandet av livsmedelssäkerhetsmål för centrala säkerhetsfaktorer.
Dessa livsmedelssäkerhetsmål skall anges i form av ALOP-värden, såsom avses i SPS-avtalet. För att förverkliga de mål som förts i utredningen krävs de åtgärder inom hela livsmedelskedjan. För statens del kommer dessa åtgärder förverkligas inom ramen för statsbudgeten. Livsmedlens näringsmässiga kvalitet är en viktig faktor för konsumenternas hälsa. I denna redogörelse behandlas inte näringsaspekten, eftersom riksdagen vart fjärde år behandlar social- och hälsovårdsberättelsen som en del av regeringens åtgärdsberättelse. Dessutom har statsrådet på senare år antagit flera program och strategier som anknyter till livsmedelssäkerheten, bl.a. det nationella programmet om farliga kemikalier (kemikalieprogrammet) och statsrådets konsumentpolitiska program för åren 2004–2007.
Livsmedelssäkerheten måste garanteras eftersom vi går mot en allt högre internationaliseringsgrad. Livsmedelshandeln växer, konsumenternas förväntningar förändras och epidemier kan spridas allt lättare i världen. För att underlätta handeln med livsmedel har man skapat system som syftar till att förenhetliga nationella normer om kvalitet och säkerhet. Finland binds förutom av EG-lagstiftningen även av fördrag som slutits inom ramen för världshandelsorganisationen. SPS1-avtalet om hälso- och växtskyddsåtgärder förutsätter att normerna för livsmedelssäkerheten skall vara vetenskapligt grundade och bromsa upp handeln så lite som möjligt. Varje land kan välja en skälig skyddsnivå (Appropriate Level of Protection, ALOP), utgående från vilken både nationella säkerhetsnormer och säkerhetsnormer för importlivsmedel fastställs.
Livsmedelslagstiftningen har omarbetats i sin helhet på senare år. I reformen har man understrukit branschaktörernas egen riskkontroll, dvs. egenkontrollens betydelse för säkerheten och kvalitetssäkringen. I myndighetstillsynen fästs större uppmärksamhet vid planeringen, och tillsynen fokuseras på riskerna. Centralmyndigheterna i livsmedelskedjan sammanslogs den 1 maj 2006 till Livsmedelssäkerhetsverket Evira.
I statsrådets principbeslut från 30.10.2003 fastställs följande (punkt 7): ”Till riksdagen ges en gång under valperioden en redogörelse över livsmedelssäkerheten i vilken man uppskattar livsmedelssäkerhetens läge i Finland och dess utveckling ur hela livsmedelskedjans synpunkt.” Målet för redogörelsen om livsmedelssäkerheten är att beskriva livsmedelssäkerhetens läge i Finland och lägga fram centrala nyckeltal samt kartlägga med vilka åtgärder livsmedelssäkerheten skall främjas eller dess läge bevaras. Med anknytning till redogörelsen kan även sådana mål fastställas som utgör underlag för fastställandet av livsmedelssäkerhetsmål för centrala säkerhetsfaktorer.
Dessa livsmedelssäkerhetsmål skall anges i form av ALOP-värden, såsom avses i SPS-avtalet. För att förverkliga de mål som förts i utredningen krävs de åtgärder inom hela livsmedelskedjan. För statens del kommer dessa åtgärder förverkligas inom ramen för statsbudgeten. Livsmedlens näringsmässiga kvalitet är en viktig faktor för konsumenternas hälsa. I denna redogörelse behandlas inte näringsaspekten, eftersom riksdagen vart fjärde år behandlar social- och hälsovårdsberättelsen som en del av regeringens åtgärdsberättelse. Dessutom har statsrådet på senare år antagit flera program och strategier som anknyter till livsmedelssäkerheten, bl.a. det nationella programmet om farliga kemikalier (kemikalieprogrammet) och statsrådets konsumentpolitiska program för åren 2004–2007.