Yhdistymissopimus osana kielellisten perusoikeuksien turvaamisjärjestelmää kuntaliitoksissa

Abstract

Eräiden vuosina 2006-2011 lähinnä kaksikielisten kuntien toimesta solmittujen yhdistymissopimusten tarkastelu kielellisestä perspektiivistä paljastaa suuren eron kielellisten perusoikeuksien huomioimisessa yhdistymissopimuksissa verrattuna muihin kunnallishallinnossa relevantteihin perusoikeuksiin (sosiaaliturva, terveys, opetus). Kun otetaan huomioon perustuslakivaliokunnan tulkinnat kuntaliitosten edellytyksistä, on mahdollista todeta, että yhdistymissopimukset ovat keskeinen osa sitä prosessia, joka määrittelee miten kansalliskielten käyttöä tulee konkretisoida kuntaliitosta tehtäessä. Yhdistymissopimusta voidaan pitää asiakirjana, jossa kuntaliitoksen kielelliset seuraukset tuodaan esille, ja sopimuksen on pyrittävä vastaamaan kysymykseen miten kaksikielisyys huomioidaan uudessa kunnassa niistä vaatimuksista lähtien, jotka seuraavat perustuslain 122 §:stä ja 17 §:stä. Vaikka kielilaki sisältää tärkeitä määräyksiä siitä, miten kansalliskieliä on käsiteltävä eri yhteyksissä, jää kaksikielisyyden käytännön toteuttaminen kunnallisella tasolla yksittäisten kuntien ja niiden sisäisten normien varaan, mikä tarkoittaa sitä, että kunnan on perustuslain 22 § huomioiden turvattava kansalliskielten muodollinen ja tosiasiallinen yhdenvertaisuus. Yhdistymissopimukset ja uuden kunnan hallintosääntö ovat siksi tärkeitä kielellisten perusoikeuksien edistämisessä.

Granskningen utifrån ett språkligt perspektiv av ett urval sammanslagningsavtalingångna under perioden 2006–2011 av främst tvåspråkiga kommuner avslöjar en stor diskrepans mellan språkliga grundrättigheters beaktande i sammanslagningsavtalen i förhållande till beaktandet av andra för kommunalförvaltning relevanta grundrättigheter (social trygghet, hälsa och utbildning). Med beaktande av grundlagsutskottets tolkningar av förutsättningarna för kommunsammanslagningar är det möjligt att konstatera, att sammanslagningsavtalet är en central del i den process som bestämmer hur användningen av de två nationalspråken skall konkretiseras i anslutning till kommunsammanslagningen. Sammanslagningsavtalet kan anses utgöra ett dokument i vilket de språkliga konsekvenserna av kommunsammanslagningen synliggörs, och avtalet bör sträva efter att besvara frågan om hur tvåspråkigheten beaktas i den nya kommunen med tanke på de krav som följer av grundlagens 122 § och 17 §. Även om språklagen innehåller viktiga regler om hur nationalspråken skall hanteras i olika sammanhang, lämnas det praktiska genomförandet på den kommunala nivån till stora delar åt de individuella kommunerna och deras interna normer, varvid kommunen skall, med beaktande av grundlagens 22 § trygga nationalspråkens formella och faktiska likställdhet. Sammanslagningsavtalet och den nya kommunens förvaltningsstadga är därför centrala mekanismer för främjandet av språkliga grundrättigheter.