Promemoria av underarbetsgruppen för grunderna för långvarig institutionsvård av äldre : Grunderna för institutionsvård av äldre
sosiaali- ja terveysministeriö
03.07.2017
Julkaisusarja:
Raportteja ja muistioita 2017:31This publication is copyrighted. You may download, display and print it for Your own personal use. Commercial use is prohibited.
Julkaisun pysyvä osoite on
http://urn.fi/URN:ISBN:978-952-00-3881-6Tiivistelmä
I lagen om stödjande av den äldre befolkningens funktionsförmåga och om social- och hälsovårdstjänster för äldre (980/2012) preciseras förutsättningarna för långvarig institutionsvård. Kommunen får uppfylla en äldre persons servicebehov genom långvarig institutionsvård bara om det finns medicinskt motiverade skäl till detta eller skäl relaterade till klientsäkerheten eller patientsäkerheten.
Social- och hälsovårdsministeriet tillsatte Arbetsgruppen för nationell tillgång till vård och de enhetliga grunderna för vård för verksamhetsperioden 23 februari 2015–31 december 2016. Arbetsgruppen har utöver sina andra åtaganden till uppgift att lägga fram ett förslag på enhetliga medicinska grunder för långvarig institutionsvård av äldre personer.
Enligt underarbetsgruppen kan institutionsvård i regel inte förutses baserat på enskilda diagnoser och 0–1 procent av befolkningen som har fyllt 75 år behöver långvarig institutionsvård på medicinska grunder. Behov av institutionsvård på grund av sjukdom/sjukdomar kan utgöra en grund till exempel i följande situationer:
- Flera samtidiga sjukdomar som förutsätter krävande, ofta återkommande och oförutsedda medicinska behandlingar.
- Vård och/eller vårdutrustning som är svår att förflytta, svår att ordna eller som kräver specialkunskaper.
- Den sjuka personens eller andra människors hälsa eller säkerhet äventyras allvarligt.
Institutionsvården ska i huvudsak vara tidsbestämd, även om den i vissa situationer kan bli långvarig.
För att vi ska kunna minska institutionsvården med framgång måste hela servicesystemet för äldre utvecklas. Arbetsgruppen anser att serviceboendet måste vidareutvecklas så att det uppfyller de äldres behov i fråga om kompetens, personalstruktur och klientsäkerhet. Enligt arbetsgruppen är det särskilt viktigt att stärka de stödtjänster som främjar boende hemma och serviceboende, till exempel rehabilitering, hemsjukhusverksamhet och läkartjänster. Detta utan att glömma de anhörigas och samhällets möjlighet att påverka livskvaliteten, i synnerhet det beklagliga allmänna problemet med ensamhet.
Social- och hälsovårdsministeriet tillsatte Arbetsgruppen för nationell tillgång till vård och de enhetliga grunderna för vård för verksamhetsperioden 23 februari 2015–31 december 2016. Arbetsgruppen har utöver sina andra åtaganden till uppgift att lägga fram ett förslag på enhetliga medicinska grunder för långvarig institutionsvård av äldre personer.
Enligt underarbetsgruppen kan institutionsvård i regel inte förutses baserat på enskilda diagnoser och 0–1 procent av befolkningen som har fyllt 75 år behöver långvarig institutionsvård på medicinska grunder. Behov av institutionsvård på grund av sjukdom/sjukdomar kan utgöra en grund till exempel i följande situationer:
- Flera samtidiga sjukdomar som förutsätter krävande, ofta återkommande och oförutsedda medicinska behandlingar.
- Vård och/eller vårdutrustning som är svår att förflytta, svår att ordna eller som kräver specialkunskaper.
- Den sjuka personens eller andra människors hälsa eller säkerhet äventyras allvarligt.
Institutionsvården ska i huvudsak vara tidsbestämd, även om den i vissa situationer kan bli långvarig.
För att vi ska kunna minska institutionsvården med framgång måste hela servicesystemet för äldre utvecklas. Arbetsgruppen anser att serviceboendet måste vidareutvecklas så att det uppfyller de äldres behov i fråga om kompetens, personalstruktur och klientsäkerhet. Enligt arbetsgruppen är det särskilt viktigt att stärka de stödtjänster som främjar boende hemma och serviceboende, till exempel rehabilitering, hemsjukhusverksamhet och läkartjänster. Detta utan att glömma de anhörigas och samhällets möjlighet att påverka livskvaliteten, i synnerhet det beklagliga allmänna problemet med ensamhet.